Kramar

Jag kramade pappa, sa jag älskar dig och började gå mot dörren. Hans arm var utsträckt som om han ville att jag skulle stanna kvar. Han tittade mot mig och sa, jag önskar att jag hade kramat dig mer.

Jag vet vad han menade. Vi är så fulla av livet att vi glömmer bort det enklaste och kanske viktigaste vi har, varandra, vår familj. Att känna närhet och kärlek. Men pappa behöver inte ångra någonting. Även om han önskat att han skulle ha kramat mig mer, vet jag det. Jag vet hans kärlek. Jag har den inom mig.

Publicerat av

Elsklingen

En person mitt i livet. Sorg, skratt, minnen.

En reaktion på “Kramar”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.