Det finns stunder, eller jag skulle nog kunna precisera det till bråkdels sekunder när jag exempelvis träffar mamma och hon ska berätta något och jag hinner tänka, nu berättar hon att pappa är död. Den där korta lilla stunden när hjärnan förträngt att han inte längre finns. Att det redan har hänt.
I slutet av pappas liv var det en pågående väntan på just det där samtalet. Jag vet att min bror uttryckte att han fick en klump i magen när jag ringde. Att ett samtal från mig kommer innebära ett tungt besked att vår pappa somnat in.
Likväl som jag vet att han är död likväl (vilket ord) kan den där bråkdels sekunden fylla mig med ångest över att det är nu jag ska få veta att han dött. Som om han var levande precis innan. Det är som att leva i en loop där tiden slår mot en om och om igen i hopp om att man någon gång ska förstå.
Jag har aldrig sett döden så komplicerad som nu. Jag har aldrig riktigt förstått vad den innebär och nu har den lämnat så många frågor och ett stort tomrum. Det känns som döden tog plats i mitt liv när pappa dog.
Han fattas mig.
Så vackert du skriver. Jag kan verkligen känna igen känslan du beskriver. Svårt att greppa, så overkligt. Så småningom förstod jag det ofattbara. Pappa var borta. En tung tid följde därefter. Nu är det snart 6 år sedan. Saknaden är lika stor men jag har lärt mig leva med sorgen. Skickar en stor kram till dig!
Tack för dina ord! Stor kram
Jag får fortfarande en viss panik när telefonen ringer sent på kvällen… Som om det är en signal till att något hänt någon. Glömmer aldrig mina två samtal och visst är det komplicerat o svårt.
Jag beundrar dig som så ärligt skriver av dig. Jätteviktigt o bra <3
Kram!
Kram! <3