Det har gått ett år sedan pappa påbörjade cancerbehandlingen som kom att bli hans sista. Cancerbehandlingen som slog ut allt och gjorde att han fick blodförgiftning som kroppen aldrig kunde återhämta sig helt från. Känns lite märkligt att det sammanfaller med allhelgonahelgen. Mamma och jag var till kyrkan igår, på ljusgudtjänst där de läste upp namnen på dem som dött det senaste året. Där pappas namn lästes upp. Pappas namn. Det känns fortfarande overkligt som om det hänt i något parallellt liv.
Idag var jag ut i skogen och sprang. Jag drar ner på löpningen under vintern men kände i detta vackra höstväder att jag ville passa på att njuta av naturen innan kylan och vintern greppar sig fast i vår vardag. Jag sprang intervaller och när jag drog på farten över stock och sten kände jag mig så lätt, så fri och så utan sorg. Men när jag stannar upp, då kommer det tillbaka, tyngden, saknaden och den outhärdliga sorgen. Det går inte att springa sig fri från sorgen för den slår alltid tillbaka när jag stannar upp. Det blev så tydligt idag. Jag kan inte göra mig fri från den. Jag måste lära mig leva med den. Hur tung den än är.
Du har nog rätt. Att du måste lära dig att leva med den. Du skriver fint fast det är svårt att läsa.