Att tusen dagar på samma gång kan kännas som en evighet och samtidigt som igår. Jag tänker verkligen på pappa varje dag och ibland känns det jobbigt och ledsamt men oftast är det som om jag landat i att han inte längre finns. När det är stressigt i livet blir jag mer känslig för att han saknas. Samtidigt tror jag att han finns nära på något märkligt sätt.
Det har gått tusen dagar sedan döden separerade oss från livet. Tusen dagar fyllda med så mycket som jag vill berätta och prata om.
Jag undrar om vi kommer ses igen.
