Livsstil – [el:sklingen]

Kebnekaise – dag 2

På morgonen den 4 augusti gick jag upp i ottan för att kunna äta frukost vid sex och göra iordning två lunchpaket att ha med i väskan under dagens försök att bestiga Kebnekaise. Vi hade kvällen innan fått bra instruktioner om vad vi behövde ha med oss och min lilla 20 liters väska var fylld till bredden med förstärkningsplagg, regnkläder, bars för extra energi, första hjälpen, mössa, dubbla vantar, keps, vatten (från bäcken, för övrigt det godaste vattnet ever!!), en termos med hett vatten, lunchpaketet och vandringsstavar.

Strax efter sju på morgonen började vi bestigningen via Västra leden. Inledningsvis är det en rätt svag stigning och det är först när man svänger av vid Kittelbäcken som det börjar bli mer sten och fler höjdmeter att bestiga.

Vi stannade regelbundet för att fylla på med energi och vatten och sista vattenpåfyllningen blev innan vi vek av upp mot Vierranvarri.

Bilderna gör verkligen inte rättvisa för hur brant det var på sina ställen. Strax efter bilden ovan togs såg vi renar på fjället. Vädret växlade också ofta från sol ena stunden till dimma och regn nästa.

Som sagt, mycket sten!

Under vandringen kände jag mig riktigt pigg och att jag skulle kunnat hålla ett högre tempo. Dock svårt när det var en stor grupp som gick tillsammans. Men ändå skönt att känna att träningen jag kämpat med under våren/sommaren förberett mig för detta.

När vi kommit upp på Vierranvarri var det dags att gå ner 200 höjdmeter till kaffedalen. Nu fick jag verkligen kämpa eftersom mitt knä inte är det allra bästa. Det var en oerhörd påfrestning att gå ner och jag fick bita ihop för att inte skada mig mer, ramla eller svimma av höjdskräck. Väl nere i kaffedalen som bestod av ännu mer STEN åt vi vår första lunch i dimman.

När vi sedan vandrade vidare upp mot toppstugan kändes det som om vi närmade oss men vädret var dimmigt och det gick inte att se själva toppen. Mötte Lofsan som berättade att vi snart var framme och att det var kallt på toppen. Förstärkningskläderna var på liksom mössa och vantar.

När vi kom till toppen var det snöblandat regn som föll ner. Det var lite slirigt att klättra upp sista biten men ett rep som våra ledare satt upp underlättade det mycket. Så, jag tog mig upp. Jag klarade av det! Nu var det bara att ta sig ner igen också.

Så otroligt lycklig över att ha tagit mig upp och jag tog faktiskt en bit av min favoritchoklad från Gefle Chocolateri på toppen. (Bakom mig stupade det rakt ner så lite skakiga ben).

Som sagt, dimmigt och snöblandat regn på toppen, när vi kom ner sprack det upp!

Det var häftigt att se Vierranvarri från andra sidan när det sprack upp. En lite ljusare stig vittnade om var vi skulle ta oss upp efter att återigen kommit ner i kaffedalen på vägen tillbaka. Den såg väldigt brant ut!

Vi var tio stycken som slog följe på vägen ner igen och försökte hålla ett stadigt tempo tillbaka. Inte alltid det lättaste med sten som rullade och stavar att hålla koll på var man satte ner dem. När det var cirka fyra-fem kilometer kvar kom ledarna som sprungit med löpargruppen och mötte upp vårt lilla gäng. De såg oförskämt pigga ut och jag är så imponerad av deras energi och ork. Som bergsgetter flög de fram och tillbaka mellan oss och peppade. Nu värkte hela kroppen och när jag satte mig för att kissa fick jag luta mig mot en sten om jag överhuvudtaget skulle ta mig upp igen.

Med tre kilometer kvar kunde vi se fjällstationen igen och jag tror detta varit de längsta tre kilometerna i mitt liv. Hela kroppen gjorde ont! Jag kom på att det skulle vara väldigt gott med Coca-Cola när jag kom fram och kunde mest bara se en kalla Cola framför mig när med bestämda steg staplade framåt.

Men tillslut kom jag så fram, klockan strax efter sju på kvällen. Tolv timmar tog denna strapats. Lyckan!! Känslan är att jag kan klara allt jag vill och den bär jag med mig. Direkt efteråt kändes det som om jag aldrig kommer bestiga Kebnekaise igen men såhär någon vecka efteråt med lite distans känns det inte lika omöjligt eller avlägset.

Livet varje dag

Är det något jag tycker varit svårt sedan pappa dog så är det att hitta den helhjärtade motivationen. Det är som om sorgen drar mig åt ett håll och vill hålla mig kvar och viljan vill fortsätta framåt.

För ungefär en månad sedan dök det upp en resa som jag direkt kände att ”den där ska jag göra”. Den ska jag uppleva och bära med mig i livet. Jag är medveten om att förutsättningarna för mig är en uppförsbacke och jag kommer behöva använda mitt pannben på denna resa. Samtidigt så bär jag med mig styrkan från exempelvis Tjurruset.

På måndag börjar jag med Lofsangruppen igen, som hjälpt mig så många gånger förut och jag ser fram mot att på nytt stärka upp min kropp och göra den redo för Kebnekaise. Jag tänker att jag nu tar med mig viljan och att motivationen sakta men säkert åter byggs upp för att klara mitt nya mål.

Livet är verkligen varje dag och även om vissa dagar är jobbigare än andra så kommer det hela tiden nya dagar att fylla med liv.

Mitt 2016

Det är som om pappas död skapade en ny tideräkning. 2016 var andra året utan honom och det går verkligen inte en dag utan att jag saknar honom. Ibland slår det till, den där jobbiga känslan och insikten om att han inte finns. Det ger ett slags ångesttillstånd att inse att han är borta och det känns så tungt att vara utan honom.

Döden är en del av livet och även att han inte finns här fysiskt så lever hans minne vidare och jag återkommer ofta till hans ord.

Tjugohundrasexton, året som varit som en lång uppförsbacke men där slutet ändå kunde ge en glimt av att de svårigheter vi möter i livet, de gör oss bara starkare.

Tjugohundrasexton var året då jag sökte tre jobb, blev erbjuden tre jobb och tackade nej till tre jobb. Det var även året då jag blev erbjuden två jobb jag inte sökt vilket kändes enormt stärkande för självkänslan.

Tjugohundrasexton var året då jag för första gången sprang milen och genomförde Tjurruset. Det var även i samband med Tjurruset som jag tack vare familj, vänner och andra omtänksamma människor samlade in 5000 kr till Cancerfonden.

Tjugohundrasexton var året då jag skrev högskoleprovet med en förhoppning om att bli antagen till socionomprogrammet. Jag gjorde mitt bästa resultat någonsin och blev antagen till programmet.

Tjugohundrasexton blev jag antagen till ledarutbildningen – Framtida Ledare vilken gett mig flera insikter om mig själv och vart jag är på väg. Det gav mig även vänner för livet och jag ser fram mot att följa mina kursare.

Tjugohundrasexton åkte jag och mamma till New York såsom vi gjort även tidigare. Vi njöt av staden och allt den har att ge för att inse att vi endast sett en bråkdel av allt som finns att uppleva. Vi besökte även Island under tjugofyra timmar.

Tjugohundrasexton var året då jag och Jonas firade tio år som gifta. Det var året som vi åkte på en kortsemester till Delsbo för att cykla dressin med goda vänner. Vi åkte även till min bror och sedan vidare till Oslo och Lillehammer. Vi åkte till Sundsvall för att se fotboll och till Malmö för att besöka Majas Cottage.

Tjugohundrasexton var året då jag hade som mål att genomföra 160 träningspass och slutade på 174. Jag tog hjälp av Lofsangruppen under fyra månader och även om sjukdom och motivation gjorde det lite trögt mot slutet är jag stolt att jag klarade mitt mål och mer därtill.

Tjugohundrasexton var året då jag såg Laleh, Anders Jansson, Magnus Betnér och Soran Ismail, Melodifestivalens deltävling i Gävle och vinnaren Frans, Måns Möller och Özz Nuyen. Jag älskar att fylla vardagen med glädje och att ha event att se fram till.

Tjugohundrasexton firade vi min mormor som fyllde 90 år!

Och när jag ser tillbaka på året som varit såhär, så var det inte så tokigt ändå. Jag har många fina minnen som jag fortsätter att bära med mig. Alla härliga dagar med barnen som vi tar med oss i framtiden. Mina vänner som stöttat mig när det varit tungt och de nya som jag lärt känna.

Jag ser fram mot fortsättningen, tjugohundrasjutton.

Tjurruset

1 oktober genomförde jag Tjurruset till pappas minne. Här är mitt minne från det.

Jag var rätt nervös innan. Dels då jag endast sprungit en mil vid två tillfällen tidigare dels då jag ville genomföra loppet för pappa och samla in pengar till Cancerfonden.
När starten gick i sista mixed-gruppen (killar och tjejer sprang tillsammans) stod jag långt fram. Jag var faktiskt lite orolig att komma sist. Jag joggade cirka femtio meter innan slalombacken gjorde sig till känna. 400 meter med en höjdskillnad på 100 meter. Det pep rätt friskt runtomkring mig och jag gissar att många med pulsklockor kom upp i maxpuls snabbt. Det tog mig sex minuter att komma upp för backen och därefter kunde jag börja jogga lite lätt nerför på redan lite möra ben. Men jag var så törstig och räknade ner till första vätskestationen vid 3,7 km. Det gick snart uppför igen på knöliga stigar och jag kände att jag behövde gå lite. Runt två kilometer (tror jag) blev det lerigt ett tag och jag kände flera gånger att leran sög tag i skorna. Efter detta var det så skönt att komma till vätskestationen och fylla på med lite sportdryck och vatten.
Jag fortsatte gå/springa och alternera med detta. Gick uppför och joggade där det var flackt eller gick nerför. Det var trevlig stämning ute i spåret och glada tillrop från medtävlande och funktionärer som hejade på och peppade.
Vid sju kilometer kom vattenhindret. Cirka femtio-sjuttiofem meter i kallt vatten och över två bryggor. Jag är vanligtvis en riktig badkruka men med sju kilometer i en varm kropp kändes det rätt skönt men det var tungt att fortsätta jogga efteråt men peppad av mannen och barnen fick pannbenet lite extra energi. Efter vattenhindret kom rätt snart ett lerigt hinder att krypa under. Det var roligt och gav mig vibbar tillbaka till lumpen.
Sen började ytterligare en stigning och känslan infann sig av att dessa sista tre kilometer aldrig kommer ta slut. Det gick sakta uppför och tillslut var det så brant och benen kändes som gummi att jag önskat något puttat upp mig. Sen hördes en glad stämma att nu var det bara nedför till träsket och vilket träsk. Jag slängde mig i och sjönk ner rätt rejält med benen så det var bara att ta tag i några linor som stöd. Jag slog mig en del på det som gömde sig i gyttjan och kommer nog få ett fint litet minne ett par dagar. Väl uppe var det bara att ta sig i mål och känslan att höra sitt namn, se familjen och veta att jag gjorde det. Jag klarade och genomförde Tjurruset 2016.
Jag hade ett mål att genomföra loppet från start till mål och jag ville gärna göra det under två timmar. Jag hade ingen koll på tiden under loppet men kom i mål efter 1 timme och 45 minuter.
Efter loppet luktade jag inte direkt mumma så jag hoppade i sjön för att tvätta av det värsta innan vi skulle åka till barnens kusiner för lite middag.
Dessvärre blev jag dålig efter loppet, troligtvis var min kropp inte van att utsättas för sådan påfrestning. Jag blev illamående och kräktes innan jag tillslut kunde få i mig lite mat i magen och tillsätta energi igen.
Men, jag har haft en helt underbar dag och jag känner mig stolt som genomfört detta lopp med pappa vid min sida.
Tack till alla som hjälpt mig i insamlingen till Cancerfonden. Totalt 5000 kr samlades in. Heja oss!

Att leva livet

Det känns konstigt att pappa finns men ändå inte. Cancern har tagit över hans kropp och vi försöker på bästa sätt hantera alla känslor och att finnas för honom. Cancern är så lömsk, den gör honom förvirrad och trött. När jag frågar hur han mår vet jag egentligen svaret men pappa, som fortfarande vill vara min starka pappa svarar att idag mår han bra. Jag ser att han mår skit, hur cancern äter upp honom inifrån och sprider sig som en eld i kroppen.

Vissa dagar är tyngre än andra men någonstans gäller det att hitta kraft att fortsätta leva, att fortsätta skapa en vardag. Jag är en del av en helhet, en del av min familj och för att helheten ska fungera behöver jag fortsätta tänka framåt.

Pappas hastiga försämring har fått mig att växa som människa. Jag känner att jag börjar se klarare på livet och den mening det har och pappa ser det i mig. Igår sa han till mig att han ser att jag förstår, att jag förstår honom och även om han inte utvecklade det mer så vet jag. Jag vet vad han menar och jag ska fortsätta göra honom stolt.

Mitt bästa jag

Jag sitter inte så mycket vid datorn nuförtiden, jag har omprioriterat i mitt liv och därav har bloggandet hamnat på is. Jag tänker dock fortfarande på att det är mycket jag vill skriva om samtidigt som tiden och orken inte har funnits till det. Efter att jag var sjukskriven i vintras på grund av stress blev det mer tydligt för mig att jag kommer inte orka leva livet om jag ska göra allt.

Det har varit ett rätt händelserikt år, kanske mest på det mentala planet samtidigt som jag känner att det är ett ständigt pågående arbete att jobba med sig själv, mentalt som fysiskt.
Jag har själv slutat följa och läsa bloggar för mitt mentala jag klarar inte av det. Det sätter så mycket idéer och press inom mig på hur jag ska vara, göra, se ut och stressen är ett faktum. Jag har blivit bättre på att se vad det är som får mig att må bra kontra vad som får mig att bli stressad.
Just nu jobbar jag tillsammans med Lofsangruppen för att skapa en helhet jag trivs med. Denna sommar har jag börjat om på noll när det kommer till träningen och jag känner verkligen hur vi bygger upp min kropp inifrån och ut. För mig handlar träning inte längre om att se bra ut naken utan jag vill ha en stark kropp som orkar med det liv jag vill leva. Mitt mål med träningen är att kunna gå i trappor utan att känna smärta. För ett år sedan hade jag skrattat åt ett sådant mål. Just nu känns det viktigare än någonsin att min kropp ska må bra, vara frisk och stark.

Jag tar en dag i taget. Livet är här och nu, ta vara på tiden.

Återuppstånden efter #bbc2014

I helgen var det äntligen dags, för Blogger Boot Camp 2014. Som introvert person kan man undra om det kan ge något att vara på ett event som är så extrovert och peppande men jag älskar att vara en del av Blogger Boot Camp. Jag får träffa personer som liksom jag älskar träning och hälsa.

Jag tycker det är så roligt att se hur glada alla är och hur träning skapar en gemenskap oavsett bakgrund och träningsnivå. Dessutom fick jag träffa flera återkommande bloggvänner som jag lärt känna genom åren och bloggandet.

I år åkte jag ner med min tränare från Gävle Träningscenter (http://blogg.gavletc.se/)som skulle hålla i passet xhoop. Vi hade en sisådär 25 rockringar med oss som gjorde att vi syntes väldigt bra där vi kryssade fram i Stockholmstrafiken.

På lördagsmorgon så snöade och blåste det horisontellt och ute i kylan lyckades vi klämma in alla rockringar och oss själva i en liten Prius som tog oss KTH-hallen, platsen för årets Blogger Boot Camp.

I omklädningsrummet fanns ett skåp med mitt namn och en grymt härlig goodiebag med produkter från bland annat Holistic, Superfruit, Casall, Dalblads och många fler.

Jag gjorde mig redo för första passet med Malin Ewerlöf Krepp som skulle gå igenom löpteknik. Jag har inte sprungit så mycket i år och var lite nervös över hur det skulle kännas i kroppen och självklart hamnar jag bredvid Malin vid uppvärmningen och medan det för henne var lätt som en plätt att föra ett samtal hade jag det lite mer kämpigt att kunna säga hela meningar. Men jag höll i och vi fick en bra genomgång av övningar som kan förbättra oss som löpare. Passet avslutades med intervaller till solen som kikade fram mellan molnen.

Det var en mycket positiv start på dagen och när vi kom tillbaka till KTH hallen fick vi snabba oss på med ombyte för fotografering. Inte helt lätt att byta kläder när man är svettig och dan.

När fotograferingen var klar hade jag bokat in mig på Casalls HIT pass, cirkelträning där vi fick prova på många av de redskap Casall har. Cirkelträning tycker jag är en rolig form och att göra det i en sal fylld med likasinnade var riktigt mäktigt.

Bild från uppochhoppa.se

Två timmar träning sätter sina spår och jag började redan känna att mina ben var trötta och knät ville inte riktigt fungera med mig så det blev till att bita ihop och göra så gott jag kunde när Lofsan presenterade sitt pass ”Walking bad”. Behöver kanske inte förtydliga att målet med passet var att vi ska ha det lite jobbigt med att gå efteråt.

Jag gjorde mitt bästa men blev lite sur på att min kropp inte riktigt klarade av alla övningar, dock lyckades Lofsan skapa ett pass som satt sina spår för redan på kvällen var det svårt att ta sig fram utan att se ut som otränade Agda 80 år.

Lunch var väldigt efterlängtat och gott att fylla på med en kalkon/pasta-sallad. Fick även tid att gå runt bland de utställare och sponsorer som var med. Jag passade på att köpa D-vitamin från Holistic som var grymt god och som alla i familjen gillar. Kunde även bubbla mig lite vatten hos sodastream.

Efter lunch och fortsatt smärta i framförallt benen var det premiär för KettleworX, gruppträning med kettlebells och det var ett fartfyllt pass som jag tror kommer komma lite mer till sin rätt om man inte kört tre pass innan. Det kändes iaf som bra allsidig träning.

Bild lånad från uppochhoppa.se

Fyra timmars träning gjorde att jag nu var galet slut och då passade verkligen meditiation med Anna Lindh som handen i handsken. En enormt rogivande och lugnande föreläsning där vi provade att meditera stående, sittande och liggande.

Efter att ha landat lite var det dags för sista passet som för min del var en föreläsning med Andreas Öhgren – Snabb, snygg och skadefri. (http://www.andreaspt.se/) Vilken aha-upplevelse han gav mig. Det fick mig att fundera mycket på hur min kropp hänger ihop och varför jag har så mycket problem med knäna vilket begränsar mig i vardagen men också i träningen.

På kvällen blev det lite mingel och utdelning av priser och sedan stupade jag och Linda i säng på hotellet. Dagen efter inledde vi med en kort promenad i ett vackert Stockholm för att sedan inta hotellets bubbelpool och bastu. Skönt för ömmande muskler.

Tusen tack, framförallt Sofia och Mela för ett återigen välordnat och roligt event!

Första veckan med #bravalnyavanor

När man går in för en utmaning tror jag det är smart att tänka att inte göra för mycket på en gång. Jag vet att jag kan dricka citronvatten på morgonen men att ställa mig och göra en smoothie är lite grand uteslutet med tanke på hur mycket blendern låter då jag är först upp i familjen och inte vill riskera att väcka dem alla. Därför passade jag på att göra smoothies på helgen och till mellis vissa dagar. Smoothies kan man verkligen anpassa efter tycke och smak och jag tycker själv att det är ett perfekt mellanmål.

Det är verkligen roligt att följa alla som är med i utmaningen #bravalnyavanor i facebookgruppen och få tips på smoothies, mat, tankar och meditation som lyfter och inspirerar. Det är verkligen härliga människor som är peppande.

För mig har första veckan inneburit att jag försökt vara medveten i tanken. Att inte stressa utan i stressande situationer tänka lugn. Jag tycker det har varit bra. Jag känner mig lugn och har inte varit irriterad eller stressad.

Nu går vi snart in i vecka två av utmaningen.

TacksamhetsTisdag #bravalnyavanor

Jag är tacksam över att jag gått med i gruppen #bravalnyavanor och alla härlig tips och inspiration det ger. Det är vanliga människor som mig och dig som brinner för livet och vad det har att erbjuda.

Jag är också tacksam att jag är mer medveten om att jag inte behöver stressa jämt och ständigt och jag tror att barnen märker av det också. De frågar ibland om vi är på väg någonstans om vi behöver skynda oss och det ger mig verkligen ett inre lugn att kunna säga att vi kan ta det lugnt, att vi inte behöver stressa.

Jag är också mer medveten om situationer som stressar mig och förbereder mig mentalt att ta det lugnt och att utfallet av att jag stressar upp mig inte gör att saker går snabbare eller bättre.

Tips på frukost #bravalnyavanor

Skrev tidigare om detta med rutiner och att förbereda så mycket som möjligt dagen innan för att morgonen ska bli lugn och en skön start på dagen. Mitt bästa frukosttips får nog bli overnight oats som man förbereder på kvällen och äter på morgonen. Jag blandar ½ banan, ca 100 g kvarg, 3/4 dl havregryn, 1 dl havremjölk (eller kokosmjölk), chiafrön och vaniljpulver. Antingen varvar man detta i en burk med valfria bär/frukt, exempelvis hallon, blåbär, mango eller så kan man göra enkla varianten och lägga det ovanpå.

Detta blir så otroligt gott och en bra start på dagen.