Livet varje dag

Är det något jag tycker varit svårt sedan pappa dog så är det att hitta den helhjärtade motivationen. Det är som om sorgen drar mig åt ett håll och vill hålla mig kvar och viljan vill fortsätta framåt.

För ungefär en månad sedan dök det upp en resa som jag direkt kände att ”den där ska jag göra”. Den ska jag uppleva och bära med mig i livet. Jag är medveten om att förutsättningarna för mig är en uppförsbacke och jag kommer behöva använda mitt pannben på denna resa. Samtidigt så bär jag med mig styrkan från exempelvis Tjurruset.

På måndag börjar jag med Lofsangruppen igen, som hjälpt mig så många gånger förut och jag ser fram mot att på nytt stärka upp min kropp och göra den redo för Kebnekaise. Jag tänker att jag nu tar med mig  viljan och att motivationen sakta men säkert åter byggs upp för att klara mitt nya mål.

Livet är verkligen varje dag och även om vissa dagar är jobbigare än andra så kommer det hela tiden nya dagar att fylla med liv.

Mitt 2016

Det är som om pappas död skapade en ny tideräkning. 2016 var andra året utan honom och det går verkligen inte en dag utan att jag saknar honom. Ibland slår det till, den där jobbiga känslan och insikten om att han inte finns. Det ger ett slags ångesttillstånd att inse att han är borta och det känns så tungt att vara utan honom.

Döden är en del av livet och även att han inte finns här fysiskt så lever hans minne vidare och jag återkommer ofta till hans ord.

Tjugohundrasexton, året som varit som en lång uppförsbacke men där slutet ändå kunde ge en glimt av att de svårigheter vi möter i livet, de gör oss bara starkare.

Tjugohundrasexton var året då jag sökte tre jobb, blev erbjuden tre jobb och tackade nej till tre jobb. Det var även året då jag blev erbjuden två jobb jag inte sökt vilket kändes enormt stärkande för självkänslan.

Tjugohundrasexton var året då jag för första gången sprang milen och genomförde Tjurruset. Det var även i samband med Tjurruset som jag tack vare familj, vänner och andra omtänksamma människor samlade in 5000 kr till Cancerfonden.

Tjugohundrasexton var året då jag skrev högskoleprovet med en förhoppning om att bli antagen till socionomprogrammet. Jag gjorde mitt bästa resultat någonsin och blev antagen till programmet.

Tjugohundrasexton blev jag antagen till ledarutbildningen – Framtida Ledare vilken gett mig flera insikter om mig själv och vart jag är på väg. Det gav mig även vänner för livet och jag ser fram mot att följa mina kursare.

Tjugohundrasexton åkte jag och mamma till New York såsom vi gjort även tidigare. Vi njöt av staden och allt den har att ge för att inse att vi endast sett en bråkdel av allt som finns att uppleva. Vi besökte även Island under tjugofyra timmar.

Tjugohundrasexton var året då jag och Jonas firade tio år som gifta. Det var året som vi åkte på en kortsemester till Delsbo för att cykla dressin med goda vänner. Vi åkte även till min bror och sedan vidare till Oslo och Lillehammer. Vi åkte till Sundsvall för att se fotboll och till Malmö för att besöka Majas Cottage.

Tjugohundrasexton var året då jag hade som mål att genomföra 160 träningspass och slutade på 174. Jag tog hjälp av Lofsangruppen under fyra månader och även om sjukdom och motivation gjorde det lite trögt mot slutet är jag stolt att jag klarade mitt mål och mer därtill.

Tjugohundrasexton var året då jag såg Laleh, Anders Jansson, Magnus Betnér och Soran Ismail, Melodifestivalens deltävling i Gävle och vinnaren Frans, Måns Möller och Özz Nuyen. Jag älskar att fylla vardagen med glädje och att ha event att se fram till.

Tjugohundrasexton firade vi min mormor som fyllde 90 år!

Och när jag ser tillbaka på året som varit såhär, så var det inte så tokigt ändå. Jag har många fina minnen som jag fortsätter att bära med mig. Alla härliga dagar med barnen som vi tar med oss i framtiden. Mina vänner som stöttat mig när det varit tungt och de nya som jag lärt känna.

Jag ser fram mot fortsättningen, tjugohundrasjutton.

 

 

Tjurruset

1 oktober genomförde jag Tjurruset till pappas minne. Här är mitt minne från det.

Jag var rätt nervös innan. Dels då jag endast sprungit en mil vid två tillfällen tidigare dels då jag ville genomföra loppet för pappa och samla in pengar till Cancerfonden.
När starten gick i sista mixed-gruppen (killar och tjejer sprang tillsammans) stod jag långt fram. Jag var faktiskt lite orolig att komma sist. Jag joggade cirka femtio meter innan slalombacken gjorde sig till känna. 400 meter med en höjdskillnad på 100 meter. Det pep rätt friskt runtomkring mig och jag gissar att många med pulsklockor kom upp i maxpuls snabbt. Det tog mig sex minuter att komma upp för backen och därefter kunde jag börja jogga lite lätt nerför på redan lite möra ben. Men jag var så törstig och räknade ner till första vätskestationen vid 3,7 km. Det gick snart uppför igen på knöliga stigar och jag kände att jag behövde gå lite. Runt två kilometer (tror jag) blev det lerigt ett tag och jag kände flera gånger att leran sög tag i skorna. Efter detta var det så skönt att komma till vätskestationen och fylla på med lite sportdryck och vatten.
Jag fortsatte gå/springa och alternera med detta. Gick uppför och joggade där det var flackt eller gick nerför. Det var trevlig stämning ute i spåret och glada tillrop från medtävlande och funktionärer som hejade på och peppade.
Vid sju kilometer kom vattenhindret. Cirka femtio-sjuttiofem meter i kallt vatten och över två bryggor. Jag är vanligtvis en riktig badkruka men med sju kilometer i en varm kropp kändes det rätt skönt men det var tungt att fortsätta jogga efteråt men peppad av mannen och barnen fick pannbenet lite extra energi. Efter vattenhindret kom rätt snart ett lerigt hinder att krypa under. Det var roligt och gav mig vibbar tillbaka till lumpen.
Sen började ytterligare en stigning och känslan infann sig av att dessa sista tre kilometer aldrig kommer ta slut. Det gick sakta uppför och tillslut var det så brant och benen kändes som gummi att jag önskat något puttat upp mig. Sen hördes en glad stämma att nu var det bara nedför till träsket och vilket träsk. Jag slängde mig i och sjönk ner rätt rejält med benen så det var bara att ta tag i några linor som stöd. Jag slog mig en del på det som gömde sig i gyttjan och kommer nog få ett fint litet minne ett par dagar. Väl uppe var det bara att ta sig i mål och känslan att höra sitt namn, se familjen och veta att jag gjorde det. Jag klarade och genomförde Tjurruset 2016.
Jag hade ett mål att genomföra loppet från start till mål och jag ville gärna göra det under två timmar. Jag hade ingen koll på tiden under loppet men kom i mål efter 1 timme och 45 minuter.
Efter loppet luktade jag inte direkt mumma så jag hoppade i sjön för att tvätta av det värsta innan vi skulle åka till barnens kusiner för lite middag.
Dessvärre blev jag dålig efter loppet, troligtvis var min kropp inte van att utsättas för sådan påfrestning. Jag blev illamående och kräktes innan jag tillslut kunde få i mig lite mat i magen och tillsätta energi igen.
Men, jag har haft en helt underbar dag och jag känner mig stolt som genomfört detta lopp med pappa vid min sida.
Tack till alla som hjälpt mig i insamlingen till Cancerfonden. Totalt 5000 kr samlades in. Heja oss!

Målgång Tjurruset

Nu borde jag vara klar

Ibland kan jag få en känsla av att omgivning har en inställning av att det nu gått över ett år och att jag borde vara ”klar” med sorgen. Att jag nu gått igenom alla högtider och årstider.

Själv känner jag mig inte alls klar. Jag vet inte hur många löparrundor i skogen jag brutit ihop, tappat andan för att saknaden blir så påtaglig. Jag verkligen hatar att tiden bara går, att dagarna sedan vi senast var tillsammans blir fler och fler och mellanrummet mellan då och nu bara växer.

Samtidigt som jag överlever. Jag har en familj kvar som jag älskar över allt annat, som fyller dagarna med de flesta känslor som går att känna, men allra mest kärlek. Jag är lyckligt lottad på det sättet.

418

Så många dagar har det gått. Dagar sedan ditt sista andetag. Sedan du lämnade oss. För vi lever kvar här utan dig. Men du saknas fortfarande så det gör ont.

Jag hade verkligen behövt min pappa nu. Du hade varit förbannad över de orättvisor jag fått utstå. Du, min klippa hade hjälpt mig. Gett mig råd. Nu försöker jag hitta din röst inom mig. Den som säger ”att vara till lags är inte särskilt hedrande. Alltför många idéer går till spillo på grund av att vara till lags”.  Jag är inte till lags. Jag kämpar och tackar min lyckliga stjärna för att jag haft dig som pappa och som lärt mig att inte ge upp utan kamp.

Jag kommer fortsätta göra mitt bästa och yttersta för de människor jag arbetar med. Du gör mig stark.

Näst sista resan

Det är ett år sedan vi på alla hjärtans dag åkte med bilen till havet. Du, jag och mamma. Jag visste inte då att det skulle vara sista gången du satt med mig i bilen även om jag förstod att slutet närmade sig. Men bara en vecka innan du dog sa du att du skulle komma igång med träningen igen och bli bra. För sådan var du. Du gav aldrig upp.

På vår tur ut till havet åkte vi sakta genom landskapet, jag tror idag att det var ditt sätt att ta farväl. Farväl av det du tyckte om, naturen som du älskade som kommit att betyda så mycket för mig med.

Sms från pappa

I förra veckan fick jag ett sms och det stod att det var från ’Pappa Larsson’. För det är så hans kontakt heter i min mobil och nej, jag kan inte ta bort den. Jag är inte redo att göra det. Det är att hålla kvar vid honom lite till, att han fortfarande finns på något vis.

När jag såg att det stod ’Pappa Larsson’ i mobilen var det många känslor som kom. Förvåning, sorg, glädje och framförallt saknad.

Det kändes lite märkligt när ”han” frågade ’När kommer ni, ni får äta här’. Men det var inte pappa, det var från mamma, som på något sätt lyckats aktivera pappas apple-ID.

Rädd för att leva, rädd för att dö

Jag tycker det känns obehagligt och sorgligt hur världen har blivit. Att vissa personer ser som sin uppgift att sätta skräck i samhället och avgöra vem som får leva och vem som ska dö.

Jag är inte rädd av mig, men jag känner mig rädd för att leva för att jag riskerar att dö. Jag kan samtidigt känna någon trygghet i döden, för nu vet jag att pappa finns där. Jag tror mycket av min rädsla för döden också handlar om att jag inte är klar. Jag är inte klar med livet. Jag vill inte lämna livet och veta att jag inte knutit ihop säcken. Att det finns bitar att plocka upp. Å andra sidan, blir man någonsin klar. Pappas ord ekar i mitt huvudet. ”Såklart jag är rädd”.

Det som sker, det sker. Livet pågår hela tiden och jag kommer inte sluta leva för att personer vill sätta skräck i allt det jag tror på och lever i. Kärleken överlever allt. Kärleken är starkare än alla onda krafter.

Ett år

Det har gått ett år sedan pappa påbörjade cancerbehandlingen som kom att bli hans sista. Cancerbehandlingen som slog ut allt och gjorde att han fick blodförgiftning som kroppen aldrig kunde återhämta sig helt från. Känns lite märkligt att det sammanfaller med allhelgonahelgen. Mamma och jag var till kyrkan igår, på ljusgudtjänst där de läste upp namnen på dem som dött det senaste året. Där pappas namn lästes upp. Pappas namn. Det känns fortfarande overkligt som om det hänt i något parallellt liv.

Till minne

Idag var jag ut i skogen och sprang. Jag drar ner på löpningen under vintern men kände i detta vackra höstväder att jag ville passa på att njuta av naturen innan kylan och vintern greppar sig fast i vår vardag. Jag sprang intervaller och när jag drog på farten över stock och sten kände jag mig så lätt, så fri och så utan sorg. Men när jag stannar upp, då kommer det tillbaka, tyngden, saknaden och den outhärdliga sorgen. Det går inte att springa sig fri från sorgen för den slår alltid tillbaka när jag stannar upp. Det blev så tydligt idag. Jag kan inte göra mig fri från den. Jag måste lära mig leva med den. Hur tung den än är.

Livet är inte kronologiskt

Jag vet inte om Alex och Sigge kanske berör mig lite extra eftersom vi har växt upp under samma tidsperiod. Dessutom har Sigge bott i Akalla precis som jag själv så när han berättar om sin uppväxt ser jag platserna, jag vet precis vart han varit och jag har själv en relation till dem.

Jag känner igen mig i att komma tillbaka till platser från barndomen och den förhoppning som finns om att ta upp där man slutade, att minnen ska bli verklighet igen samtidigt som jag inser att det inte finns kvar, det liv som var då. Det är bara mitt minne. Jag ser platser där vi varit, pappa och jag, vi har varit där fysiskt tillsammans men nu är jag ensam kvar.

För ett år sedan skjutsade jag ofta min pappa till olika besök inom sjukvården. Det var lite besvärligt eftersom jag behövde springa från jobbet men jag uppskattade även tiden med pappa. Med mycket möda kom han in i bilen och satt bredvid mig när jag körde honom runt stan. Jag vill så gärna tillbaka till ett sådant tillfälle, att han ska sitta där igen. Att han ska finnas där men så gör han inte det. Det var i en annan tid, en annan ålder. Den kommer aldrig igen. Ena stunden finns han där och nästa är han borta. När jag kör till en plats där vi varit, när jag åker samma vägar som vi åkt är det en känsla av overklighet att vi faktiskt varit där tillsammans en gång, när jag nu är ensam.

Jag vet inte om döden blir svårare att greppa ju närmare den kommer. Eller ju äldre jag blir. Eller om pappa bara rycktes ifrån mig när jag kanske behövde honom som mest.