Annah – Sida 2 – [el:sklingen]

Mitt bästa jag

Jag sitter inte så mycket vid datorn nuförtiden, jag har omprioriterat i mitt liv och därav har bloggandet hamnat på is. Jag tänker dock fortfarande på att det är mycket jag vill skriva om samtidigt som tiden och orken inte har funnits till det. Efter att jag var sjukskriven i vintras på grund av stress blev det mer tydligt för mig att jag kommer inte orka leva livet om jag ska göra allt.

Det har varit ett rätt händelserikt år, kanske mest på det mentala planet samtidigt som jag känner att det är ett ständigt pågående arbete att jobba med sig själv, mentalt som fysiskt.
Jag har själv slutat följa och läsa bloggar för mitt mentala jag klarar inte av det. Det sätter så mycket idéer och press inom mig på hur jag ska vara, göra, se ut och stressen är ett faktum. Jag har blivit bättre på att se vad det är som får mig att må bra kontra vad som får mig att bli stressad.
Just nu jobbar jag tillsammans med Lofsangruppen för att skapa en helhet jag trivs med. Denna sommar har jag börjat om på noll när det kommer till träningen och jag känner verkligen hur vi bygger upp min kropp inifrån och ut. För mig handlar träning inte längre om att se bra ut naken utan jag vill ha en stark kropp som orkar med det liv jag vill leva. Mitt mål med träningen är att kunna gå i trappor utan att känna smärta. För ett år sedan hade jag skrattat åt ett sådant mål. Just nu känns det viktigare än någonsin att min kropp ska må bra, vara frisk och stark.

Jag tar en dag i taget. Livet är här och nu, ta vara på tiden.

TacksamhetsTisdag #bravalnyavanor

Jag är tacksam över att jag gått med i gruppen #bravalnyavanor och alla härlig tips och inspiration det ger. Det är vanliga människor som mig och dig som brinner för livet och vad det har att erbjuda.

Jag är också tacksam att jag är mer medveten om att jag inte behöver stressa jämt och ständigt och jag tror att barnen märker av det också. De frågar ibland om vi är på väg någonstans om vi behöver skynda oss och det ger mig verkligen ett inre lugn att kunna säga att vi kan ta det lugnt, att vi inte behöver stressa.

Jag är också mer medveten om situationer som stressar mig och förbereder mig mentalt att ta det lugnt och att utfallet av att jag stressar upp mig inte gör att saker går snabbare eller bättre.

Att bli en vinnarskalle

Jag kan se bilderna om och om igen. När Kalla kör för guld. Hon är fokuserad på målet och vet att hon måste ge allt för att lyckas. Hon har den rätta inställningen, målet, fokus och hon är på alla sätt och vis tränad för att klara det. Det är så mycket vinnarskalle i hennes åk som slutligen gör att tjejerna eller som Kalla säger, brudarna tar guld i stafetten.

Jag älskar att se den där kämpaglöden för den smittar av sig. Gör att man vill blir bäst och att så enormt mycket av en fysisk prestation sitter i huvudet. Man kan om man vill. När jag förra veckan på nytt skulle göra ett antal tester för att se om jag förbättrat mig under 4 veckor så försökte jag verkligen plocka fram den där vinnarskallen. Jag hade ett mål och det var att jag skulle förbättra mig och visst gjorde jag det. I alla övningar utom en där jag presterade lika som fyra veckor tidigare. Men det var bra. Jag var så grymt nöjd över mina förbättringar och att kroppen lyssnade på huvudet och kämpade på fast det brände både här och där.

För att bli en vinnarskalle måste man hitta den mentala motivationen att inte ge upp när det blir jobbigt. Gäller inte bara i sport och det lyckas man med genom att träna träna träna.

När det hälsosamma blir ohälsosamt

Jag har alltid varit rätt lat när det kommer till träning och varit lite dålig på att fullfölja gym-medlemskap exempelvis. En träningsform jag gillat var Ultimate Frisbee som jag spelade ett antal år under gymnasiet men i samband med att jag tog studenten och ryckte in i lumpen så slutade jag även med det. Men jag fortsatte att göra halvhjärtade försök att träna för träning är bra och något som vi mår bra av har jag alltid fått höra.

När jag var gravid med barnen så har jag inte kunnat träna. Jag hade en del komplikationer med blödningar och tyckte helt enkelt att det kändes obehagligt att träna men efter Lykke-Lie föddes tändes någon glöd i mig och jag började springa lite lätt första gången 2010. Året efter kom jag i kontakt med ett träningscenter och lyckan var gjord. Jag kunde äntligen se och känna glädjen av att träna och två pass i veckan blev tre pass. Jag återupptog löpningen, tre pass blev fyra pass och jag började även intressera mig för mat och att äta bra mat. Ibland kunde jag även träna dubbla pass vissa dagar för jag mådde ju så bra av det.

Fyra träningspass i veckan utökades till fem och kunde jag få till sex pass i veckan så mådde jag verkligen bra. Trodde jag. Jag ska ärligt säga att mitt förhållande till träning och mat var inte längre sunt. Det hälsosamma blev ohälsosamt och hade inverkan på mitt mående.

Ni vet den här känslan när man når ett mål, först glädjen och sedan tomheten. Jag ville mer, men hur skulle jag kunna få in mer träning i en redan fullproppad vardag.

Jag försöker sänka kraven, vara good enough, jag kan inte köra på i 190 i alla delar av mitt liv. Med ett stressigt jobb fungerar det inte att fortsätta stressa med träning som bryter ner kroppen istället för att bygga upp den. Jag ser det nu, med lite distans. Det har tagit ett tag men just nu känner jag mig starkare och bättre rustad för vardagen igen.

Jag är säker på att det är många som gör samma resa som jag. Som vän och anhörig till någon som har ett förhållande till mat och träning som är på väg och bli sjukt, gör dem uppmärksam på det, innan det går för långt.

Ta hand om er!

Inspirationen tillbaka

Dessa två månader med promenader, att inte göra något, mindre träning, mer lugn, mer natur, mer familj har verkligen gjort mig gott och jag känner att jag återhämtat mig bra. Bara en sådan sak att jag börjat skriva igen och med det menar jag inte blogga utan att skriva ner mina tankar och känslor, det har jag inte gjort på flera år och det betyder så enormt mycket för mig för jag älskar att skriva och det är en slags meditation för mig.

Häromnatten när jag brainstormade och skrev ner allt jag tänkte på så blev det så tydligt för mig hur allt hänger ihop. För mig.

Jag tror 2014 kommer bli ett bra år. Jag ska i alla fall se till att det blir så bra som möjligt. Har du några särskilda förhoppningar eller önskemål för 2014?

Hantera stress

Jag möter så många nu som mår dåligt och som är stressade. Jag tänker att det speglar väldigt mycket vad som händer i samhället. Vi utsätts dagligen för många intryck och ska göra tusentals val. Jag har läst någonstans att det är många fler val än man egentligen tror att vi gör. Hela tiden så peppras vi med åsikter, reklam, nyheter, bloggar, instagram, facebook och annat som påverkar oss.

Min hjärna är trött, jag tror jag bäst kan förklara det så. Jag har väldigt svårt för att ta in saker just nu och jag behöver skala bort en hel del för att orka. Jag älskar mitt jobb samtidigt som det är mentalt utmattande och att efter en hel dag komma hem och utsättas för ännu mer intryck, familjeliv, träning, uppdrag och annat så orkade jag inte tillslut. Jag måste lära om, lära mig prioritera, vad som är viktigt. Familjen kommer först, sedan jobbet och något som också är viktigt för mig är träningen men jag börjar se nu att det fungerar inte att träna 6 dagar i veckan.

För några år sedan hade vi friskvårdstimme på jobbet och jag hade inte varit så flitig att nyttja den men kom fram till att med barn så är det ett utmärkt tillfälle att nyttja denna dagtid och inte behöva ta tid från familjen på kvällen när jag åker iväg och tränar. Jag kunde då träna på lunchen. Så jag skaffade mig ett gymkort i december för något år sedan och fick strax efteråt information om att de skulle ta bort friskvårdstimmen och ersätta den med kuponger på 1000 kr. För mig var friskvårdstimmen så oerhört mycket mer värt, att kunna förlänga lunchen och träna, gå en promenad och vila hjärnan från jobbet en stund. 1000 kr är en piss i Mississippi när det kommer till att investera i sin hälsa och välmående. En timme varje vecka är då värt så mycket mer. Önskar verkligen att de kunde tänka om, särskilt för oss som har ett arbete som är mentalt slitsamt.

Nu var det inte det jag tänkte skriva utan mer vad man kan göra för att hantera stress.

För mig är naturen helande. Jag älskar att vara ute i naturen och gå långa promenader och se det vackra som finns runtomkring oss. Är du ute och går, stanna upp och var mer närvarande just här och nu. Vad ser du, vad hör du, vad känner du för lukter, vad tänker du just nu och vad känner du just nu? Stanna upp och upplev, bli medveten om dina fem sinnen.

Stanna upp under dagen och ”checka av” dig själv. Hur mår jag? Är jag törstig, hungrig, stel i kroppen, trött? Vad behöver jag för att må bättre? Mat, promenad, vatten, vila?

Jag älskar att skratta och vem gör inte det? Vad får dig att skratta högt av lycka, gör sådant som gör dig glad!

Annah
Foto: Linda Dahlqvist (http://lindafoto.nu)

Superwoman

Någonstans på vägen ville jag inte längre vara en medelmåtta. Jag ville vara bättre, mer fokuserad, klara av många bollar i luften och visst det går, man klarar det. Tills man en dag inser att jag orkar inte. Jag orkar faktiskt inte. Hjärnan hinner inte med att bearbeta allt som sker under en dag när man jobbar heltid, studerar och försöker vara sitt bästa jag i så många olika situationer varje dag och samtidigt inte sover så mycket som kroppen och hjärnan behöver.

Jag fick en känsla av tomhet, jag gjorde det jag skulle men glädjen och energin var som bortblåst, ungefär som känslan blir när man nått ett mål. Vad gör jag då? Hur går jag vidare?

Mitt uppe i allt så såg jag först inte tecknen på att den stress jag upplevde var negativ och dålig för mig men nu när jag stannat upp ser jag koncentrationssvårigheterna, att jag inte klarade av att läsa en bok eller ens bara sitta och titta på TV.

Jag vilar nu, jag går promenader i skogen eftersom jag alltid funnit att just naturen ger energi. Det känns också skönt att jag kan ge Nova de promenader hon så väl behöver. Jag lyssnar på podcasts och skrattar högt i skogen. Människor kanske tror att stressade personer är deprimerade men så behöver det inte vara. Jag älskar att skratta och ha roligt och gör hela tiden. Det är när stressen går för långt som det kan utvecklas till en depression. Därför är det så viktigt att säga stopp i tid.

Ta hand om dig!

Vi behöver inte vara superwomen men jag säger inte att det är lätt att bara lägga av med allt som skapar en negativ stress. Vi måste först inse att vi inte är övermänniskor och utifrån det hitta en strategi som tar oss på rätt väg framåt igen.

Att göra gott

Imorse när klockan ringde var jag trött då jag sovit dåligt. Jag valde ändå att gå upp, tända ljus i köket och förbereda lite frukost med familjen. Känslan att umgås som en familj på morgonen var härlig och det var en glad dotter jag lämnade på dagis. Igår bestämde jag mig för att göra något jag längtat efter hela hösten men inte tagit mig tid för, nämligen att gå en skogspromenad på 7,5 km. Jag tog med mig Nova som först motvilligt följde med men allteftersom också njöt av naturen. Under promenaden passade jag på att lyssna på en podcast med Olof Röhlander och Rickard Olsson. Jag har alltid alltid lyssnat på musik om jag är på väg någonstans men att nu istället lyssna på ett samtal mellan två personer och gå i skogen och skratta högt för mig själv kändes befriande. 1,5 timme tog promenaden och jag var rejält slut i ryggen efteråt. Jag kommer inte ihåg senast jag tog en lång promenad. Men det var skönt och avslappnande.

Väl hemma kom min pappa över och vi satt och pratade en stund. Att i lugn och ro kunna sitta ner och prata känns verkligen som kvalité. Annars i vardagsstressen över att hinna allt blir det mest fraser som, -hej! -hur är det? -nu måste jag skynda mig!

Till och med min son har reagerat över att jag stressar och uttryckt att han tycker det är bättre när pappa lämnar på morgonen för han stressar inte så mycket. Jag skulle vilja radera alla stressfraser ur min hjärna. Kom nu, skynda, vi hinner inte, nu blir vi sena och så vidare.

För mig känns det viktigt att göra sånt jag mår bra av, som stärker mig och gör att jag inte hamnar i stressfällan igen. Att göra gott för mig själv. Min hjärna behöver pausen så att jag kan vara mitt bästa jag.

Kram

Mina bästa tips vid huvudvärk

Igårkväll kom den krypandes, den jobbiga huvudvärken. Vanligtvis brukar en natts sömn hjälpa och jag kan vakna utan huvudvärk men med en känsla av att jag är lite bakis. Min huvudvärk kommer ofta från skuldran, axeln och letar sig upp uppåt.

När jag gick upp imorse var huvudvärken än värre och då jag även kände mig illamående vet jag att det är den lite jobbigare varianten migrän som knackar på dörren.

Nu har jag tagit en het dusch, där området som huvudvärken mynnar från har fått ta emot duschens strålar. Efter en skön dusch som lättat upp på huvudvärken något har jag haft på linnex, så nu bränner det riktigt rejält.

Insmord i Linnex

Jag är inte helt förtjust i att ta huvudvärkstabletter och försöker därför med alternativa lösningar och jag måste säga att just het dusch och Linnex hjälpt enormt mycket kanske för att kroppen fokuserar på den brännande känslan efter Linnex.

Vid huvudvärk tänker jag att det är viktigt att fokusera på källan till huvudvärken och att man väljer lämplig åtgärd efter det. Ett annat tips för personer vars huvudvärk precis som min utgår för skuldra och axel är att lägga en tennisboll på det ömmande området och rulla på. Det gör bokstavligen skitont men kan lätta upp huvudet.

Linnex

Kan verkligen rekommendera Linnex som inte bara” hjälper” mot huvudvärk utan är ett liniment vid ömma muskler och leder.

Så lever jag med artros

Jag har blivit en åldring som bara gnäller om krämpor. Med återkommande huvudvärk och artros känner jag mig snarare som 73 än 33 och jag undrar lite förskräckt hur min kropp ska orka med minst 40 år till när den redan innan halvvägs är på upphällningen. Det har gått ungefär två månader nu sedan jag fick svar på vad mina knäproblem bottnade i. Det var kanske inte det roligaste att höra men nu när jag vet så är det också lättare att kunna skapa förutsättningar för att träna rätt och bra för mig.

Jag fick i samband med diagnosen en kortisonspruta, först i vänster knä som varit det knä med mest problem och eftersom det kändes bra fick jag även en i andra knät. Det var som en helt ny värld öppnade sig och att gå nerför trappor kändes inte längre som ett helt projekt. Jag kände mig för första gången på minst 15 år, normal. Normal i mitt sätt att gå nerför en trappa, att kunna göra övningar när jag tränar och att inte ha ont till och från. Men säg den lycka som varar.

Trappa

Fyra veckor ungefär höll effekten av sprutorna i sig och det är kanske inbillning men jag tycker jag har mer problem nu. Knäna hinner inte alltid med i vridningar och jag måste hela tiden tänka mig för så jag inte utför en vändning alltför snabbt. Det känns tråkigt att återigen stappla nerför trappor eller backar och känna att knäna inte riktigt bär eller klarar av det liv jag vill leva.

Jag träffade för några veckor sedan naprapaten som jag varit till flera gånger och berättade att jag fått en diagnos. Han frågade om den hjälp jag fått och jag berättade vad som gjorts inom sjukvården. Han skakade på huvudet och gav mig numret till en sjukgymnast som var kunnig på att hantera och ge rätt övningar för personer med artros. Nu har det varit så hektiskt så jag har inte hunnit ringa ännu men jag planerar att ta kontakt med denna sjukgymnast och höra vad han säger om mina problem. Jag önskar så att få vara problemfri och även om jag är lyckligt lottad som ”bara” har knäartros (det finns alltid dem som har de värre) så vill jag inget annat än att få känna friheten som ett par fungerande knän skulle ge.

Gällande kortisonspruta så kommer jag undvika det så gott det går. Sjukgymnasten sa att jag kan ta det fyra gånger per år men det som skrämmer mig att vilja ta kortisonspruta är att det kan urkalka skelettet vilket inte låter som ett alternativ för mig.