Läser ur min pappas bok och fylls av tårar…
”Min mamma var ensamstående. Min pappa som jag inte har några goda minnen från, och min mamma skildes när jag var kring 7. Jag har inga som helst minnen av att min pappa hade kontakt med mig efter 7 årsåldern. Han deltog aldrig med hjälp till försörjning av mamma och mig före eller efter skilsmässan. Han hade ett häftigt humör som blev värre när han fått sprit i sig. Före skolåldern var det ofta som jag fick ta min tillflykt till vinden på fjärde våningen eller till en familj på tredje när pappa började bli våldsam och slog mamma. Det var en slags turordning som innebar att de började med mamma för att sedan bli min tur. Det gjorde ont när han tog i, men mest ont gjorde det när mamma blev slagen och när hon försökte skydda mig.
Mamma och jag hade kommit överens om ett gömställe på vinden. När eländet började såg hon till att jag kom ut ur lägenheten och kunde ta mig till vårt gömställe. Det var i gömstället som familjen på tredje våningen fann mig en kväll. När de förstod situationen blev deras hem en ”fristad” för mig. En fristad som jag tyvärr fick utnyttja alltför många gånger fram till 6 års ålder. Misshandel är svårt att komma över. Tyvärr är rädslan om när det kan hända en ännu värre situation. Att se pappa komma hem. Kolla in om han var påverkad och sedan ha en enorm rädsla för att dagen skulle ta slut och man var tvungen att gå in i lägenheten, var misshandel i sig.
Jag har aldrig förstått mig på människor som bär hand på andra. De måste ju veta att det gör fysiskt ont att bli misshandlad och att själen tar enormt mycket stryk.”
Jag blir ledsen för det pappa behövt uppleva och barn än idag upplever. Men som pappa skriver ”Även i elände fanns det ljuspunkter.”