Från gala till vab

Ena dagen glider jag runt i bästa feststassen på gala och andra dagen så är jag hemma i fulaste myskläderna med en liten sjukling. Det svänger snabbt här i livet. Men någonstans är det vad jag gillar i livet, att det är som en berg och dalbana för då uppskattar man livets smultronstunder lite extra.

Här är en bild på mig tillsammans med vackra Ann. Tror det är Åse som tagit bilden.

När ens barn blir sövd

Idag har känslorna legat utanpå kroppen. Vår älskade lilla dotter skulle genomgå en skrapning av körteln bakom näsan och skulle därmed bli sövd för första gången.

Jag måste ge en eloge till all sjukvårdspersonal. De är helt underbara och vilket bemötande de har gentemot mig som mamma men framförallt mot dottern. De var pedagogiska och visade innan allting började vad som skulle hända under dagen. Till och med att det skulle bjudas på glass efter operationen.

I preop-rummet fick Lykke-Lie leka med en massa leksaker och Byggare Bob var på en liten dvd-spelare. Där satte de även en sådan nål i handen (som jag nu tappat namnet på). Det gick bra trots att de fick sticka henne flera gånger innan de hittade rätt. De förklarade innan att det var som ett flygplan som skulle landa på landningsbanan.
Sen var det bara att vänta tills operation gav klartecken på att vi kunde komma ner.

Jag fick följa med ända in till operationssalen i dessa snygga kläder.

Där var det enormt många människor (kändes det som). De tog så väl hand om Lykke-Lie och upprepade återigen det jag fått berättat för mig tidigare, att det kan vara väldigt känslomässigt att se sitt barn sövas för det går så oerhört fort. Det gjorde det verkligen. I ena stunden satt hon lugnt i min famn och i nästa var hon alldeles lealös. Kändes lite smått overkligt att se henne vara alldeles borta men jag visste att hon var i trygga händer.

20 minuter skulle operationen ta och efteråt skulle de ringa till mig. Såklart hade jag ingen mottagning när de ringde men såg det bara några minuter senare så jag skyndade till uppvaket där Lykke-Lie just hade börjat vakna och var jätteledsen. Hon blev lite smått galen vilket mannen berättat på morgonen att de kan bli efter sövning men så fort hon fick lite mer morfin somnade hon igen och vaknade lite mer lugnt efter någon timme. Det var rätt jobbigt att se henne efter operationen. Då kom det än mer känslor och även några tårar. Skönt att operationen var avklarad.

Hon såg ut som en liten boxare på uppvaket eftersom hon ”kliat” sig på näsan och kladdat ut blod i halva ansiktet och på händerna.
När hon väl började vakna så piggade hon på sig rätt snabbt och två piggelin gjorde nog sitt till.

 Efter sex timmar på sjukhuset fick vi åka hem igen och här har det fyllts på med ännu mer glass.

Narkos och eventuell operation

Vi har varit till öron-näsa-hals mottagningen på sjukhuset med Lykke-Lie. Hon har haft problem, särskilt vid förkylning då astman blir sämre och särskilt andningen och snarkningar på nätterna.

Inom 60 dagar kommer vi få en tid för henne till eventuell operation. De söver henne och kan då se om hon behöver göra en skrapning av körteln bakom näsan. Både jag och mannen har gjort detta när vi var små, det är dock inte ärftligt enligt läkaren.

Det är blandade känslor och även om det är ett lätt ingrepp blir jag allt lite blödig när det kommer till mina barn. Just detta med narkos innebär ju alltid en viss risk.

Akuten

Lykke-Lie har det jobbigt med sin förkylningsastma för närvarande. Hon vaknar ofta upp på nätterna på grund av att hon hostar och jag skrev tidigare om den misstänkta adenoiden som jag tror måste åtgärdas.

Inatt blev det i alla fall så jobbigt att hon hostade rejält och hade svårt att andas. Inte blev det bättre av att hon inte slutade gråta. Jag ringde tillslut sjukvårdsupplysningen som tyckte vi skulle åka in till akuten. Sagt och gjort. Ringde till mina föräldrar som hjälpte till och var barnvakt åt Milton och körde mig och Lykke-Lie till akuten. (Tusen tack för hjälpen!).

Det var otroligt lugnt på akuten och vi fick direkt träffa en läkare och sjuksköterska. Jag fick försöka berätta om Lykke-Lies besvär. Inte helt lätt. Läkaren frågade bland annat hur hon andas och hur länge hon haft problem. Tid och rum för hennes problem känns väldigt flytande. Just nu känns det som hennes nattliga hosta hållt på i en evighet och ofta tycker jag hon har svårt att andas, men på vilket sätt?

Läkaren misstänkte att hostan kunde vara en del falsk krupp och en del förkylningsastma. Han skrev i alla fall ut hostmedicin och annan medicin (glömt namnet på) som enligt studier fungerat bra för barn med förkylningsastma. Sen hoppas vi så att vi snart får besked om att komma till öron, näsa, hals för vidare utredning av eventuell adenoid.

På grund av Lykke-Lies hosta inatt och akutbesök ligger mitt sömnkonto på fetminus och jag känner direkt att det påverkar mitt humör. Är så enormt vresig idag och det känns som hela jag gungar. Längtar verkligen till imorgon när mannen kommer hem. Tror faktiskt jag ska ta en stödvila då.

Remiss

I fredags besökte vi barnläkaren på Hälsocentralen då vi upplever att Lykke-Lie blivit sämre i sin förkyldningsastma och hon vaknar ofta av hosta på nätterna, snarkar och har ibland svårt att få luft. Läkaren skrev en remiss till Ögon, Näsa och Hals och vi hoppas att vi får komma dit snabbt.

Misstänker att det kan ha att göra med adenoiderna i näsan som tydligen kan behöva skrapas. Jag fick själv genomgå en operation när jag var två år gammal och mannen har gjort samma sak vid tre tillfällen.

Fler som behövt göra ingreppet och som kommer ihåg något av det? Berätta gärna.

Är det något jag tycker är jobbigt så är det när barnen är sjuka och dåliga. Ser ju att hon har det jobbigt med all hosta så jag hoppas vi får rätt hjälp fort.

Att pusha sig själv

Är jag 100% nöjd med mig själv? Är du med dig?

För egen del är jag det inte men nästan, jag har saker som jag vill förbättra. Känner du också så? Det handlar om att kämpa varje dag, att pusha sig själv.

När mitt halsonda är borta ska jag fortsätta att pusha mig själv, för det är vad som får mig att må bra. Jag märker att utan träningen så fallerar så mycket annat och då särskilt min självkänsla, känslan för mitt själv. Det blir så lätt att falla för frestelser, för jag tränar ju ändå inte. När jag tränar så vill jag inte förstöra det jag byggt upp och äter därför inte skit såsom godis.

Så nu ska jag bara kurera mig så att jag kan fortsätta pusha mig själv och vara den jag vill vara.

Dessutom måste jag slå ett slag för Linneas inlägg om matvanor. Hon är klok den tjejen!

Att kunna vila

Jag har sagt det förut men säger det igen. Jag har jättesvårt för att vila men när jag började få halsont i måndags velade jag länge och väl och hade till och med bytt om till träningskläder innan jag bestämde mig för att det faktiskt var läge att stå över träningen. Såhär i efterhand är jag glad att jag faktiskt stod över eftersom jag gick med feber och halsont hela dagen därpå. Jag har fortfarande halsont och vilar alltså vilket är så oerhört tungt eftersom jag behöver och vill röra på mig.

Här är jag på väg för att hämta barnen på dagis och eftersom jag har en rosa vecka så har jag på mig en rosa stickad snood från Lindex.

I alla fall så känns det inte alls bra att missa potentiell träning samtidigt som jag vet att om jag vilar så kommer jag fortare tillbaka och kan börja igen. Jag är även livrädd för att det träningen gett i form av muskler, styrka och kondition ska försvinna. Även om den inte försvinner så snabbt så tar det ett tag (i alla fall för mig) att återhämta mig efter sjukdom och känna att jag är tillbaka där jag slutade.

Sjukling

Blev visst ett litet avbrott i min rosa vecka. Inatt frös jag något oerhört mycket och låg bara och skakade trots att jag var alldeles varm. På morgonen uppmätte jag 38,4 graders feber så det var bara att inse att idag blir en hemmadag. Sov hela förmiddagen innan jag gick upp för att förflytta mig till soffan och fortsätta vilandet.

Sen tänkte jag passa på att ta ett hett bad och det verkar ha drivit ut en del demoner för febern har minskat och jag ska nu försöka uträtta i alla fall några dåd här hemma.

Utan träning

En vecka utan träning i stort sett och jag mår skit. Jag känner hur kroppen faller ihop totalt och en inre stress kommer krypandes.

Jag måste ut idag. En kort lugn joggingrunda/pw och därefter lite cirkelträning så hoppas jag kunna känna mig lite mer tillfreds. Åh så härligt det känns bara att skriva det. Hoppas jag kan få in det i dagens schema bara.