Etikett: Sorg

Ett år av många att komma

Är du fri nu?
Har du fått din ro och vila?

Det går inte en dag utan att du finns i mina tankar. Jag undrar om vi någonsin kommer mötas igen. Om våra vägar är tänkta att korsas igen. Eller kanske så finns du vid min sida och följer varje steg jag tar. Jag hoppas att du vet vad livet fört med sig för oss och att du vet att du alltid finns med i varje andetag i varje hjärtslag.

I våra sista samtal upprepade du ofta, ”var inte ledsen Annah”, ”var inte ledsen när jag inte längre är kvar”. Jag är tacksam för alla år vi fick tillsammans, jag är tacksam att du är min pappa. Du kommer alltid vara min pappa och du kommer alltid, så länge jag finns att vara kvar inom mig. För i minnet lever du fortfarande och det är en liten tröst i den eviga sorgen som tagit en permanent plats i hjärtat.

Årsdagen för när våra vägar skildes åt gör lite extra ont, som en påminnelse om att vår stund på jorden inte är evig. Att de vi älskar är oss till låns. Men kärleken är evig och kärleken lever med mig nu och till evigheten. Jag älskar dig pappa, jag saknar dig nu och till mitt hjärta slutar slå.

Avslut och början

Alldeles nyligen har jag kommit att inse hur viktigt det är med avslut. Nu har jag gjort ett ordentligt avslut med pappa. Jag har släppt taget och det har faktiskt lättat mitt hjärta.

Vid vattnet, läste jag ett brev för honom.

”Pappa,

Jag har en bild av oss när jag är alldeles nyfödd. Jag ligger på ditt bröst och vi vilar tillsammans. Jag tänker att det var inledningen som skapade oss, pappa – dotter.
Du var en del av tryggheten som jag behövde när jag växte upp, en del av livet som blev så självklart att när du inte längre finns saknas min ena trygghetspunkt. Du har funnits i mitt liv från dagen jag tog mitt första andetag.

Vet du pappa, jag är ledsen att jag inte fanns hos dig när du somnade in. När du tog ditt sista andetag. Allting har en början och ett slut och precis som du var med på min början hade jag velat finnas för dig vid ditt slut.

Det är fortfarande overkligt med döden och att du inte finns. Med döden skapades ett inre kaos av ofattbarhet, en sorg som jag alltid bär med mig och en saknad av din fysiska person, dina ord, dina tankar och din kärlek.

När du sa ”Jag önskar att jag kramat dig mer” svarade jag, ”Jag har alltid känt din kärlek” för även att den fysiska kärleken inte varit störst har kärleken alltid varit stark och närvarande.
Jag saknar dig så. Inom mig finns en smärta jag önskar kunde släppa taget och en sorg som varje dag gör sig påmind.

Jag vet att du inte ville att jag skulle vara ledsen. Du sa det ofta när vi pratade om livet och döden och mina tårar rann för jag visste att det skulle komma en dag.  Efter den där dagen har det kommit och gått så många fler. Det känns svårt att veta att jag ska leva resten av mitt liv utan dig.

Så precis som du ville att vi ska leva livet som om du finns med oss varje dag ska vi tänka på glädjestunder, skratt och minnen och veta att din tid inte var förgäves. ”

 

Healing

I veckan träffade jag ett medium för healing. Jag har länge varit nyfiken på detta med healing och kontakt med andevärlden och sedan pappa dog än mer.

Det var ett minst sagt spännande möte. Kvinnan som jag träffade kunde beskriva mina känslor väldigt träffsäkert så tårarna började trilla på mina kinder. Utan att jag haft någon kontakt eller kännedom om henne tidigare beskrev hon att jag haft en jobbig period precis och ja, sorgen har varit extra tung en stund.

Efter att hon utfört healingen pratade vi. Hon beskrev att det som först kom till henne var barn och det fanns mycket kärlek till dem. Hon berättade om en man som funnits med i rummet hela tiden och att han var en trygghet för mig. Ungefär här bröt jag ihop. Hon sa att vi inte hade varit klara med varandra och att det har gjort att sorgeprocessen blivit så lång och att jag kan ha skov i sorgen men att det kommer bli lättare. Hon beskrev att eventuella förnimmelser jag känner eller saker jag ser, ska jag våga tro på. Att han finns där.

Hon berättade också om min ensamhet och sorgen det är.

Det var en så oerhört stark stund på så många plan och jag är så tacksam att jag gjorde det för det gav mig mer än jag någonsin vågat hoppats på.

Argument från en annan tid

Den 30 maj 2000 var jag i Chicago under mitt år som au pair. Jag mejlade mycket med mamma och pappa och det är många känslor som kommer upp när jag läser det vi skrivit. Saknad, glädje, sorg.

Just den här dagen fick jag ett mejl från pappa. Han skriver om sina tankar kring utbrändhet. Lika aktuellt än idag.

Massmedia, fackföreningar och så kallade kunniga talar bara om den dåliga arbetsmiljön som orsak till att människor blir utbrända. Min filosofi är att arbetsmiljön kan ha en del i detta men man måste vidga sfären och se på livskvaliteten i övrigt. När politiker beslutar om enorma skatter på bensin, enormt utsugning genom skatter på boende, indragningar som ger dåliga effekter på sjukvård, äldrevård och skola och dessemellan kommer med förslag som ställer till med oreda fr den vanlige medborgaren, DÅ KOMMER STRESSEN.

Denna stress följer människor i allt med ganska djupa frågeställningar som ”hur ska jag klara min ekonomi”, ”vad händer om jag blir sjuk”, ”vad händer om mitt barn blir sjuk”, ”hur ska mitt barn få en bra skolgång”, ”hur ska jag ha råd att bo kvar”, ”kan jag ha kvar min bil”.

När indragningar sker i rättsväsendet kommer många andra frågeställningar. Politikerna bara slår sig för bröstet och med stolthet och självbelåtet ansiktsuttryck säger ”vi har räddat Sverige ur den ekonomiska krisen”. Det är lätt för dessa människor att vara självbelåtna och se sig själva som en del av befolkningen eftersom de ingår i statistiken och gör man det då mår alla bra. De har som regeringsmedlem ca 85000 kr i lön varje månad. De har skattefria traktamenten på ca 10000 kr i månaden. De har gratis läkarvård och medicin och de äter stundtals gratismiddagar, luncher och frukostar och deltar i allsköns minglingar bland kändisar och tror sedan att övriga befolkningen har det lika bra som de.

Det är ju självklart att dessa politiker inte kan sätta sig in i vanliga människors situation eller också vill de inte. Men besluta kan de !!!!!!!!

Alla dessa utsatta människor tar med sig sina problem till jobbet. Det bara maler och maler i huvudet om problemlösningar. Människan är inte hel i en sådan situation. Om man går till jobbet måste man uppfylla minst tre ingredienser: FÖRNUFT – KÄNSLA – VILJA. Saknar man någon av dessa tre bör man stanna hemma. Att komma ”halv” till jobbet ökar stressen eftersom ens ”jag” inte finns med. Detta i sin tur kan leda till utbrändhet och psykiska sjukdomar.

Jag vill påstå att utbrändhet har fler och mer omfattande orsaker än arbetsmiljö. Politiker och deras beslut kan i många fall förstöra människor.

Jag gillar det engagemang pappa alltid hade i olika frågor. Som jag saknar argumentationen, livsfrågorna och tiden vi hade tillsammans.

1000 dagar

Att tusen dagar på samma gång kan kännas som en evighet och samtidigt som igår. Jag tänker verkligen på pappa varje dag och ibland känns det jobbigt och ledsamt men oftast är det som om jag landat i att han inte längre finns. När det är stressigt i livet blir jag mer känslig för att han saknas. Samtidigt tror jag att han finns nära på något märkligt sätt.

Det har gått tusen dagar sedan döden separerade oss från livet. Tusen dagar fyllda med så mycket som jag vill berätta och prata om.

Jag undrar om vi kommer ses igen.

Kontakt

Jag är inte helt säker på vad jag drömde eller vad som hände men inatt vet jag att jag träffade pappa.

Jag har letat efter ett brev eller något där pappa skrivit just pappa men inte hittat något än. Inatt träffades vi dock i drömmen och han skrev ner pappa på ett papper. Känslan är verklig men jag vet att det bara är en dröm. Jag vet inte om det att jag träffade pappa någon gång under natten fick mig att skrika till. Men något hände och jag har sovit oroligt hela natten.

Livet varje dag

Är det något jag tycker varit svårt sedan pappa dog så är det att hitta den helhjärtade motivationen. Det är som om sorgen drar mig åt ett håll och vill hålla mig kvar och viljan vill fortsätta framåt.

För ungefär en månad sedan dök det upp en resa som jag direkt kände att ”den där ska jag göra”. Den ska jag uppleva och bära med mig i livet. Jag är medveten om att förutsättningarna för mig är en uppförsbacke och jag kommer behöva använda mitt pannben på denna resa. Samtidigt så bär jag med mig styrkan från exempelvis Tjurruset.

På måndag börjar jag med Lofsangruppen igen, som hjälpt mig så många gånger förut och jag ser fram mot att på nytt stärka upp min kropp och göra den redo för Kebnekaise. Jag tänker att jag nu tar med mig  viljan och att motivationen sakta men säkert åter byggs upp för att klara mitt nya mål.

Livet är verkligen varje dag och även om vissa dagar är jobbigare än andra så kommer det hela tiden nya dagar att fylla med liv.

Nu borde jag vara klar

Ibland kan jag få en känsla av att omgivning har en inställning av att det nu gått över ett år och att jag borde vara ”klar” med sorgen. Att jag nu gått igenom alla högtider och årstider.

Själv känner jag mig inte alls klar. Jag vet inte hur många löparrundor i skogen jag brutit ihop, tappat andan för att saknaden blir så påtaglig. Jag verkligen hatar att tiden bara går, att dagarna sedan vi senast var tillsammans blir fler och fler och mellanrummet mellan då och nu bara växer.

Samtidigt som jag överlever. Jag har en familj kvar som jag älskar över allt annat, som fyller dagarna med de flesta känslor som går att känna, men allra mest kärlek. Jag är lyckligt lottad på det sättet.

418

Så många dagar har det gått. Dagar sedan ditt sista andetag. Sedan du lämnade oss. För vi lever kvar här utan dig. Men du saknas fortfarande så det gör ont.

Jag hade verkligen behövt min pappa nu. Du hade varit förbannad över de orättvisor jag fått utstå. Du, min klippa hade hjälpt mig. Gett mig råd. Nu försöker jag hitta din röst inom mig. Den som säger ”att vara till lags är inte särskilt hedrande. Alltför många idéer går till spillo på grund av att vara till lags”.  Jag är inte till lags. Jag kämpar och tackar min lyckliga stjärna för att jag haft dig som pappa och som lärt mig att inte ge upp utan kamp.

Jag kommer fortsätta göra mitt bästa och yttersta för de människor jag arbetar med. Du gör mig stark.

Näst sista resan

Det är ett år sedan vi på alla hjärtans dag åkte med bilen till havet. Du, jag och mamma. Jag visste inte då att det skulle vara sista gången du satt med mig i bilen även om jag förstod att slutet närmade sig. Men bara en vecka innan du dog sa du att du skulle komma igång med träningen igen och bli bra. För sådan var du. Du gav aldrig upp.

På vår tur ut till havet åkte vi sakta genom landskapet, jag tror idag att det var ditt sätt att ta farväl. Farväl av det du tyckte om, naturen som du älskade som kommit att betyda så mycket för mig med.