Etikett: Sorg

Sms från pappa

I förra veckan fick jag ett sms och det stod att det var från ’Pappa Larsson’. För det är så hans kontakt heter i min mobil och nej, jag kan inte ta bort den. Jag är inte redo att göra det. Det är att hålla kvar vid honom lite till, att han fortfarande finns på något vis.

När jag såg att det stod ’Pappa Larsson’ i mobilen var det många känslor som kom. Förvåning, sorg, glädje och framförallt saknad.

Det kändes lite märkligt när ”han” frågade ’När kommer ni, ni får äta här’. Men det var inte pappa, det var från mamma, som på något sätt lyckats aktivera pappas apple-ID.

Rädd för att leva, rädd för att dö

Jag tycker det känns obehagligt och sorgligt hur världen har blivit. Att vissa personer ser som sin uppgift att sätta skräck i samhället och avgöra vem som får leva och vem som ska dö.

Jag är inte rädd av mig, men jag känner mig rädd för att leva för att jag riskerar att dö. Jag kan samtidigt känna någon trygghet i döden, för nu vet jag att pappa finns där. Jag tror mycket av min rädsla för döden också handlar om att jag inte är klar. Jag är inte klar med livet. Jag vill inte lämna livet och veta att jag inte knutit ihop säcken. Att det finns bitar att plocka upp. Å andra sidan, blir man någonsin klar. Pappas ord ekar i mitt huvudet. ”Såklart jag är rädd”.

Det som sker, det sker. Livet pågår hela tiden och jag kommer inte sluta leva för att personer vill sätta skräck i allt det jag tror på och lever i. Kärleken överlever allt. Kärleken är starkare än alla onda krafter.

Ett år

Det har gått ett år sedan pappa påbörjade cancerbehandlingen som kom att bli hans sista. Cancerbehandlingen som slog ut allt och gjorde att han fick blodförgiftning som kroppen aldrig kunde återhämta sig helt från. Känns lite märkligt att det sammanfaller med allhelgonahelgen. Mamma och jag var till kyrkan igår, på ljusgudtjänst där de läste upp namnen på dem som dött det senaste året. Där pappas namn lästes upp. Pappas namn. Det känns fortfarande overkligt som om det hänt i något parallellt liv.

Till minne

Idag var jag ut i skogen och sprang. Jag drar ner på löpningen under vintern men kände i detta vackra höstväder att jag ville passa på att njuta av naturen innan kylan och vintern greppar sig fast i vår vardag. Jag sprang intervaller och när jag drog på farten över stock och sten kände jag mig så lätt, så fri och så utan sorg. Men när jag stannar upp, då kommer det tillbaka, tyngden, saknaden och den outhärdliga sorgen. Det går inte att springa sig fri från sorgen för den slår alltid tillbaka när jag stannar upp. Det blev så tydligt idag. Jag kan inte göra mig fri från den. Jag måste lära mig leva med den. Hur tung den än är.

Livet är inte kronologiskt

Jag vet inte om Alex och Sigge kanske berör mig lite extra eftersom vi har växt upp under samma tidsperiod. Dessutom har Sigge bott i Akalla precis som jag själv så när han berättar om sin uppväxt ser jag platserna, jag vet precis vart han varit och jag har själv en relation till dem.

Jag känner igen mig i att komma tillbaka till platser från barndomen och den förhoppning som finns om att ta upp där man slutade, att minnen ska bli verklighet igen samtidigt som jag inser att det inte finns kvar, det liv som var då. Det är bara mitt minne. Jag ser platser där vi varit, pappa och jag, vi har varit där fysiskt tillsammans men nu är jag ensam kvar.

För ett år sedan skjutsade jag ofta min pappa till olika besök inom sjukvården. Det var lite besvärligt eftersom jag behövde springa från jobbet men jag uppskattade även tiden med pappa. Med mycket möda kom han in i bilen och satt bredvid mig när jag körde honom runt stan. Jag vill så gärna tillbaka till ett sådant tillfälle, att han ska sitta där igen. Att han ska finnas där men så gör han inte det. Det var i en annan tid, en annan ålder. Den kommer aldrig igen. Ena stunden finns han där och nästa är han borta. När jag kör till en plats där vi varit, när jag åker samma vägar som vi åkt är det en känsla av overklighet att vi faktiskt varit där tillsammans en gång, när jag nu är ensam.

Jag vet inte om döden blir svårare att greppa ju närmare den kommer. Eller ju äldre jag blir. Eller om pappa bara rycktes ifrån mig när jag kanske behövde honom som mest.

Jag vill inte imorgon

Imorgon är det ett år sedan jag vaknade upp i Italien, jag hade ställt klockan lite extra tidigt för att kunna njuta av soluppgången vid stranden och springa en vända längs strandkanten. Jag kände mig stark och jag kände mig svag. Men framförallt hade jag en pappa i livet.

Jag vill inte fira mer. Inte just nu. Det känns inte rätt, det känns inte viktigt. Jag vill mest att morgondagen ska vara en dag som alla andra.

 

Födelsedag

Jag vill inte fylla år i år. För det är som om jag går vidare och lämnar pappa kvar. Pappa blev 79 år, jag är född -79. Pappa dog när jag var/är 35 år, han var född -35. Jag tror mycket på samband och gemensamma nämnare och det var som om det skulle ske just då. Att det fanns en mening med att det blev just i år, innan han fyllt 80 och innan jag fyllt 36, som om siffrorna höll oss samman.

Sorgprocessen innebär bland annat att gå igenom alla högtider och dagar under ett år vilket kan vara smärtsamt och ja, det känns och kanske att just födelsedagen i år kommer att kännas lite extra tom och att pappa saknas. Även om jag inte varit hemma alla mina födelsedagar så har han alltid funnits där.

Sen är det nog så att hösten i sig kommer bli tung, i slutet av oktober är det ett år sedan pappas sista resa påbörjades. Det var då jag var med honom när han fick veta att cancern spridit sig. Jag höll hans hand som kändes tung och rädd. Några dagar senare skulle han påbörja cellgiftsbehandling och sen blev inget som det varit.

Bråkdels sekund

Det finns stunder, eller jag skulle nog kunna precisera det till bråkdels sekunder när jag exempelvis träffar mamma och hon ska berätta något och jag hinner tänka, nu berättar hon att pappa är död. Den där korta lilla stunden när hjärnan förträngt att han inte längre finns. Att det redan har hänt.

I slutet av pappas liv var det en pågående väntan på just det där samtalet. Jag vet att min bror uttryckte att han fick en klump i magen när jag ringde. Att ett samtal från mig kommer innebära ett tungt besked att vår pappa somnat in.

Likväl som jag vet att han är död likväl (vilket ord) kan den där bråkdels sekunden fylla mig med ångest över att det är nu jag ska få veta att han dött. Som om han var levande precis innan. Det är som att leva i en loop där tiden slår mot en om och om igen i hopp om att man någon gång ska förstå.

Jag har aldrig sett döden så komplicerad som nu. Jag har aldrig riktigt förstått vad den innebär och nu har den lämnat så många frågor och ett stort tomrum. Det känns som döden tog plats i mitt liv när pappa dog.

havet

Han fattas mig.

Jag var inte där

Om det är något som jag återkommande tänker på så är det att jag inte var där, där hos pappa när han tog sitt sista andetag. Vi läser ofta i dödsannonser om hur familjen fanns vid personens sida när han dog. Jag var dock inte där. Jag tänker, hade jag bara stannat två timmar till så hade han fått somna in när vi var där.

Den där sista dagen, första torsdagen i mars. Det rosslade från pappa när han andades och även om vi nog förstod att det var slutet så kändes det då som att han skulle kunna leva länge till. Som om han inte ville släppa taget.

Jag var sjuk då, hade influensa precis som mamma. Det var som om vi inte heller orkade, som om allt motstånd mot döden lagt sig och kroppen blev mottaglig för de sjukdomar som härjade. Vi åkte hem vid lunch och hade planerat åka tillbaka senare på eftermiddagen men samtalet kom innan, vid halv två hade pappa somnat in. Nästa gång vi kom dit fanns han inte mer. Och jag var inte där när han somnade in.

Möte med havet

Med året som varit kändes det enormt energigivande att komma bort, till älskade Cypern med värmen och solen som aldrig viker för eventuella moln. Att vara ledig och hemma är inte alls samma sak som att komma iväg och vara ledig någonannanstans. Jag tankar verkligen energi på Cypern, känner att jag blir ett bättre jag och lägger grunden för framtiden.

Pappa hade skrivit i den skiva med musik han önskat att vi skulle spela på hans begravning att när vi besöker havet ska vi kunna säga

Hej Bertil! Vi är här och har det bra, tänker på dig. 

Så på mornarna besökte jag havet, tog en stund för mig själv, hälsade på pappa och tänkte på alla fina minnen vi har från våra familjeresor till Cypern.

Pappa önskade att musik av Enya skulle spelas på begravningen så när jag sprang min morgonrunda vid soluppgången och Enyas låt carribean blue spelades visste jag för första gången att pappa är med mig. 

Lakan

Dottern hade haft ett lakan från mamma och pappa och när det nu var dags att byta det kunde jag fortfarande känna doften efter pappa så otroligt starkt. Den totala chocken och tomheten som uppstår i panikkänslan att jag snart aldrig mer kommer att känna hans doft. Pappa försvinner.

Pappa kom hem, för jag längtar efter dig.

Dagarna går. Det går inte en dag utan att han finns med mig i tanken. Jag vill ha honom nära mig hela tiden. Minnas min underbara pappa. Helst av allt önskar jag att jag fick ha honom här och att han fick vara frisk. Jag kan ofta känna att vi inte var klara med varandra. Det finns så mycket mer som jag vill prata med honom om. Så mycket mer som han behöver se och veta.

Jag saknar dig pappa.