Uppfostran – [el:sklingen]

Bångstyriga barn

Har precis varit och handlat med barnen. Ibland undrar jag varför jag utsätter mig för att åka och handla med båda barnen. Oftast brukar de dock sköta sig riktigt bra båda två men idag ballade Lykke-Lie ut. Ville inte alls sitta i kundvagnen när jag skulle till att lasta upp varorna och betala för mig.

Hon störde något annat kassabiträde som sa till henne att sluta och oj vilken effekt det hade. Hon började först gråta och sen satte hon sig förlägen i kundvagnen. Jag tycker det är bra när omgivningen säger ifrån. Jag hade ju själv försökt flera gånger att säga till henne utan större framgång. Visst, det är inte deras jobb att säga till mina barn, men ibland kan det faktiskt vara behövligt att de får höra från någon annan att man inte beter sig på ett visst sätt. Så hejja henne och tack för hjälpen!

Vad tycker ni, är det okej att andra säger till era barn?

Kompetenta barn

Jag läser för närvarande Jesper Juuls bok ditt kompetenta barn och det får mig att fundera på hur jag uppfostrar mina barn eller om jag förstör dem för all framtid. Vi kan väl alla vara överens om att barnuppfostran inte är lätt. Vi vill ju att våra barn ska bli trygga, självständiga med bra självkänsla och förtroende.

Jesper ger en hel del exempel varav några fastnar mer än andra. Bland annat handlar ett exempel om hur ett barn klättrat upp i en ställning och nu påkallar sina föräldrars uppmärksamhet. Jag vet att jag själv vid ett sådant tillfälle kan reagera med ett -Akta så du inte ramlar! Vilket enligt Jesper är helt fel och inte alls stärker barnets självförtroende utan endast överför min ångest till dem. Bättre hade varit att säga -Hej där uppe! Är det roligt att vara så högt upp? Alltså bekräfta barnet. Sen måste man ju självklart avgöra om det är direkt farligt för barnet.
Det är många parametrar att tänka på men det känns bra att läsa Jesper Juuls bok och få lite vägledning inför denna svåra uppgift.

Boken finns som pocket hos bland annat Adlibris för det lagom priset 42 kr. Egentligen kan jag tycka att alla som har barn borde läsa boken!

Rosa till flickor och blått till pojkar

Såhär under ledigheten har jag hunnit med att besöka lite nya bloggar och följa en del diskussioner som pågår. Något som alltid skapar åsikter är genusfrågan. Bland annat så har jag läst kommentarerna till följande inlägg. LadyDahmer skriver bland annat:

Om ALLA människor fick tillgång till ALLA plagg och ALLA roller så skulle mångfalden och indiviualismen öka, inte minska.

Jag kommer aldrig att klä min son i klänning. Jag kommer heller aldrig att klä honom i typiska tjejkläder för ingen kan förneka att det finns. Anledningen till detta är att jag känner inte att samhället är redo för det och jag vill inte riskera att han blir utstött och mobbad. Däremot har jag kommit till dagis någon gång och funnit min son staplandes runt i galaklänning och klackskor och jag kommer aldrig att förhindra lek. Men att aktivt välja att klä min son i klänning skulle jag inte göra.

Sedan är det väl viktigt att nämna att genus inte handlar om att tvinga mina barn till ett visst plagg bara för att jämna ut skillnaderna mellan könen. Det är intressant att följa genus debatter men jag tycker alltid att det blir så extremt åt något håll. Kanske ska diskutera mer i form av barn istället för pojkar och flickor.

Och som en liten parentes (Första frågan till ett par som nyss fått barn, -Vad blev det?)

Problem

Fortfarande så upplever jag det som ett problem att Milton inte säger till när han är kissnödig. I stort sett varje dag kissar han på sig, oftast flera gånger om dagen. Jag tycker det är så tröttsamt, är riktigt less på kissiga kläder som luktar pyton. Har inte provat med något belöningssystem ännu, men borde kanske ta tag i det. Jag känner mig så uppgiven varje gång det skett en olycka… känns som det aldrig tar slut.

Idag fick jag ett smärre bryt på Milton. Kallade in honom för det var dags att äta mat. Han lekte då med en kompis. Kompisen försökte få honom att stanna kvar ute och strunta i vad jag sa till honom. Känns som Milton lätt faller för grupptrycket för trots att han flera gånger var på väg in kom han inte in. Till slut fick jag springa ut och fånga in honom. Vid matbordet försökte jag förklara att säger jag något och hans kompis tycker han ska göra på annat sätt är det mig han ska lyssna på. Vet inte om det går in, men jag hoppas det. Det är väl bland det värsta som kan hända, att ens barn faller för grupptrycket.

Skönt

Känns skönt att ha födelsedagshelgen överstökad. Festen jag tänkte ha till helgen ställde jag in och tänker att jag kanske istället bjuder in till adventsmys närmare jul istället. Hoppas fler kan komma då.

Appropå något helt annat så märks det så tydligt nu att Milton blir avundsjuk när Lykke-Lie får uppmärksamhet. Då vill han gärna göra sig hörd och ibland lägga in ett litet tjyvnyp på sin lillasyster. Oftast är han dock en väldigt snäll storebror som gärna vill klappa och pussa på sin syster. Han vet så väl när han gjort något fel, säger förlåååt direkt men jag tror inte riktigt han har förstått innebörden av det. Jag upplever att för honom känns det mer som förlåt är något man säger när man varit dum, inte att han ångrar sig över att han gjort fel. Vet inte riktigt hur man ska få honom att förstå detta med förlåt och konsekvenser. Någon som har några tips?

Lykke-Lie med mammas 30 år gamla hängselbyxor från Polarn och pyret.

Imorgon blir lillskruttan 3 månader. Tänk vad tiden bara rinner iväg. Hon är verkligen en glad tjej som skrattar mest hela tiden. Har lite smått börjat lyfta på huvudet när hon ligger på mage men tröttnar fort. Lykke-Lie är verkligen ett litet skitmonster, eller har varit. Förut var i stort sett varenda blöja en bajsblöja förutom denna vecka då hon bajsat en gång per dag men gisses vilken tömning hon gjort då. Sorry för informationen… antar att det är föräldrasnacket som kickade in.
Hon ”pratar” väldigt mycket nu vilket är alldeles underbart. Hennes lilla stämma är så len och fin och jag fullkomligen smälter av att höra den. Hon växer så det knakar också. Vid BVC besöket förra veckan så vägde hon 5900 gram så jag skulle gissa att hon passerat 6 kg strecket denna vecka. Sedan födseln har hon även växt 1 dm på längden och är numera 59 lång. Om en månad tänkte vi börja introducera gröt och annan mat i och med att jag börjar jobba i januari igen.

Lagning

Min dator krånglade för några månader sedan och nu har den börjat igen. Har bara gått och väntat på det. Nu har jag i alla fall ringt och den ska åka in på lagning igen eller i alla fall en koll för att se om det verkligen är något som är lite tok. Det innebär att vilken dag som helst nu blir det inte så uppdaterat härifrån. Kan nog låna mannens dator men det är inte riktigt samma sak som att sitta på sin egen där jag har alla bilder och annat också.

Tänk den som hade en rosa dator…. *drömmer*…

Sen har mannen äntligen beställt en ny TV så nu kan vår lilla 27 tummare åka upp i sovrummet och vi får en ny härlig 46 tummare i vardagsrummet. Kommer vara guld att ha TV i sovrummet trötta mornar. Även om jag alltid tidigare sagt att vi aldrig ska ha någon TV i sovrummet. Men man ändrar sig i så mycket när man väl fått barn. Tror ni våra barn skulle ha napp tex?

Avundsjuka

Jag har en liten kille här hemma som testar mig så pass att jag om det fortsätter riskerar en smärre kollaps. Har nu surfat runt på nätet och letat hjälp på hur jag ska hantera en avundsjuk storebror. Jag hittade några idéer som jag verkligen tror är värda att försöka genomföra och fått mig att inse att det jag provat hittills varit lönlöst. Att samtala med en 2½ åring fungerar inte. Han förstår såklart inte vad jag säger, även om jag säger det tio gånger och sedan ytterligare tio gånger då han fortsatt göra det han inte får göra efter första förmaningen.

Milleville Envis men go’

Nu är i alla fall strategin här hemma att när Milton gör något han inte får så ska jag säga ”NEJ!” och lyfta bort eller gå bort från Milton. När Milton gör något bra ska jag berömma och ge honom mycket uppmärksamhet och då prata med honom om hans uppfattning om saker och ting. Alltså förstärka det som är positivt.

Vad tror ni andra som har flera barn? Kan det vara ett lyckat recept?

[tags]Syskon, Barn, Uppfostran, Avundsjuka[/tags]

Som ny

Sköljningen gjorde susen! Redan på kvällen samma dag så lättade smärtan och jag kunde sova gott hela natten och *peppar peppar* så har jag inte haft ont sedan i fredags. Imorgon ringer jag och avbokar den andra tiden för någon ny sköljning kommer inte behövas göras. Thank god for that!

Idag känns det som Milton varit ett litet monster. Mycket två-års trots som gör att både jag och mannen går i taket. Det är verkligen inte lätt att vara förälder alla gånger och visst undrar man ibland om man gör rätt!? Milton vet så väl när han gör något vi inte gillar och då flinar han lite illmarigt och väntar tills vi vänder ryggen till för att ytterligare busa. Sen i nästa stund kan han vara världens ängel, ligga och krama magen och mysa av att bara vara nära.

Busig men söt Ska följa med pappa och titta på motorcyklar.

Min mamma är hemkunskapslärare i grund och botten och när jag var liten fick jag inte smaka av smeten vid bakning. Detta har jag tagit igen nu på äldre dar för finns det något godare än själva smeten? Jag har dessutom en son som tycker som mig så självklart får han smaka lite innan kakan är klar. Vem kan dessutom motstå ett litet kladdigt barn.

Det var en gång två bagare och en smet. Milton gillar verkligen att baka, men allra helst att smaka av smeten.

I helgen tog jag äntligen tag i detta med att Milton skulle få en sandlåda på tomten och mannen har varit snäll och duktig och fixat så den kom på plats. Vi har visserligen en sandlåda i lekparken på baksidan av huset men där springer katterna och gör sina behov och sanden blir mindre trevlig. I helgen var det dock städdag och en liten del av sanden byttes ut, men det känns inte riktigt tillräckligt. När vi skyfflade ur den gamla sanden kunde det ibland komma os av kattavföring. Hur mycket ska då inte ligga kvar nedgrävt?

Egen sandlåda Milton i sin alldeles egna sandlåda.

Skriet

Det är under ögonblick som bilden visar som vi föräldrar allvarligt funderar på att lägga ut en annons på blocket där en liten sak med hög ljudvolym bortskänkes. Ja, vi kan till och med tänka oss att leverera varan. Jag förstår inte detta skrikande i tid och otid. Mina öron håller på att falla av och jag vet inte vad som är bäst, ignorera, skrika likadant eller säga till på skarpen.

Ingenting fungerar dock eftersom jag faktiskt testat allt jag precis nämnt. När jag skrek likadant tillbaka en gång trodde mannen att han fått två barn på halsen. Ja, jag tappade fattningen totalt men har efter diskussioner med föräldrar i samma situation (det vill säga med en tvååring to be) kommit fram till att det är viktigt att de får se att föräldrar också är mänskliga. Det är mänskligt att inte vara perfekt.

Så tillsvidare fortsätter jag mina försök att lära sonen skrika utan ljud eller ännu bättre, prata om sin frustration med de ord han nu lärt sig.

[tags]Barn, Uppfostran, Föräldrar[/tags]

Personlig

Känner att jag blivit lite opersonlig i blogginläggen. Så nu ska jag skriva ett lite mer personligt inlägg om min guldklimp.

Varje dag förundras jag över hur mycket Milton utvecklas och vilken underbar liten person han är. Han är en så lätt liten kille att ha och göra med och jag är verkligen stolt över min son.
I förra veckan när Milton satt och tittade på ”Fem myror är fler än fyra elefanter” upptäckte vi att han lärt sig ljuda. Tänk, han är bara 1 ½ år och sitter redan och ljudar bokstäver. Det kanske inte är ovanligt men personligen tyckte jag det kändes tidigt.

Milton har även kommit in i en period då han gärna vill testa gränser. Såsom att skrika vilket undertecknad tycker är mindre trevligt. Som det är nu säger vi till honom att vi inte gillar att han skriker och sedan ignoreras han. Tydligen är det roligare att göra något ”förbjudet” när vi reagerar. Om han ignoreras så tappar det liksom charmen. Ni som uppfostrar eller uppfostrat barn, hur har ni gjort?

[tags]Barn, Uppfostran, Utveckling[/tags]